REVIEWS

 

See here the PDF of a Master thesis written (in Swedish) by Imola Molkos, 2009, entitled “Lenke Rothman – om konsten att sy en kulturklänning” for a detailed review of Lenke Rothman’s work.

English abstract of the thesis:

This paper contains a study of Lenke Rothman´s art through following questions: How did Lenke Rothman´s childhood affected her life and work? What does the Jewish heritage mean for Lenke Rothmans life and art? How does Lenke Rothman relate to existence? What does creative work imply for Lenke Rothman? How is Lenke Rothman discussing art? Further, the study completes the picture of Lenke Rothman through an interpretation and analysis of her work “The Culture Dress”. 

 

See here for information on the Ph.D. thesis by Margrit Wettstein, 2009, entitled “Things that matter: Objects and People in Extreme Situations” (Swedish: “Liv genom tingen : människor, föremål och extrema situationer”) that, in part, discusses the importance of small objects for Lenke Rothman, in her art as well as in private.

English abstract of the thesis:

Material culture has several meanings and has played a significant role in ethnological research. Humans are surrounded by objects, many of which are so commonplace that they are barely noticeable. Others are charged with emotions and stories that account for something important. In this study of the materiality of life crises, the focus is on the relation between humans and objects. The aim is to show how simple things can be vital for people trying to find coherence and meaning in life. The focus is on what objects meant for those forced to flee from Nazism and for those who lost relatives in the attack on the World Trade Center on September 11th 2001.

This is a comparative study of two catastrophic situations in which people were faced with issues of life and death. It is also an examination of objects that help people to adjust to life again after flight and survival. The dissertation’s different section headings, Movement, Loss, Pain and Re-creation, allude to how people orientate themselves. With inspiration from the classical theory of rites of passage, the perspective is expanded to include positional changes and movements in a more general sense. In a catastrophe people are wrenched from life as they know it and in the next phase find themselves on a journey, in transit or in transition between what they have left behind and a security as yet to be created. It is in this in-between or liminal phase that the individual is most vulnerable – nothing is as it was and what is to come is shrouded in mystery. The latter phase, integration, means that the search or journey is complete and that the individual has found balance in life and, with that, their place in the world.

The passage from one phase to another either happens quickly or imperceptibly slowly, without warning. I have described people who have been plummeted into a hurricane-like chaos, in which life is turned upside down and is no longer safe and secure. Even though the hurricane has brought devastation and people have been physically and psychologically battered about, they have nevertheless found their feet and tried to synchronize the past with the present. As the state between then and now – the in-between state – is painful and trying, transitional and linking objects become all the more important in strivings to re-find one’s place in the world.

 

 

Below follows a Swedish review about the large retrospective exhibition  of Lenke Rothman’s work, held in 2008 on Dunkers in Helsingborg (taken from: http://mobil.hd.se/kultur/konst/2008/02/07/rothman-lagar-livet/):

 

Rothman lagar livet

I och med “Lenke Rothman: Gåvor” på Dunkers måste svensk konsthistoria skrivas om, tycker en förtjust Linda Fagerström — här har en stor konstnär sluppit bedömas genom kvinnlighetens och krigsoffrets raster.

KONST. Att besöka Lenke Rothmans utställning Gåvor är överväldigande. Det är som att rycka i en framstickande grå tråd på översta hyllan i garderoben och helt oväntat bli överöst av en länge försvunnen och eftersökt skattgömma.

Utställningen är lika heltäckande som, säg, en bok med titel i stil med “Svensk konsthistoria efter 1945″. Här finns nämligen allt – trots att en och samma konstnär står bakom samtliga verk. Inslag av surrealism, minimalism, realism, i så skilda tekniker som måleri, skulptur, teckning, collage och assemblage. Konceptkonst, installationer, ready-mades. Föreställande, non-figurativt, abstraherat och realistiskt. Förintelsen, kommunismen, poesi, litteratur, musik, teater, idoldyrkan. Konsthistorien: El Greco, Kandinskij och Andy Warhol.

Gång på gång frågar jag mig: är det verkligen en och samma konstnär bakom hela utställningen? Är verkligen en och samma människa förmögen att hysa denna kapacitet? Existerar en sådan rikedom i ett och samma konstnärskap?

Lenke Rothman föddes i Ungern 1929 och kom som sextonåring till Sverige och Malmö med Röda Korset. Hon hade då, till skillnad från merparten av sin stora familj, överlevt koncentrationslägren i Auschwitz och Bergen-Belsen. När hon efter omfattande sjukvård 1951 kunde inleda livet på nytt, blev det som student vid Konstfack i Stockholm.

Den fundamentalt avgörande erfarenheten av kriget påverkade förstås Lenke Rothman för alltid. En del av hennes (tidigare) verk har uppenbara referenser dit, men inte hela konstnärskapet. I några av målningarna på utställningen, exempelvis “Kristus i gaskammaren”, är det kanske övertydligt men ändå inte plakatartat. Hennes frekventa användande av tråd och sömnad har tolkats som en önskan att lappa ihop och återställa, att laga livet. Och kanske är det en relevant tolkning. Kanske kan man lika gärna, som författaren Sivar Arnér en gång gjorde, se hennes omfattande produktion som en metod i sig för att värja sig mot egna minnebilder.

I flera tidiga målningar, som “Den röda tråden” (1962) och “Ihopsydd sand” (1964) är precisionen suverän. Säkra kompositioner och slående färger. Överallt de svarta stygnen, ibland målade men oftast sydda. Knut efter knut, som om det gällde kirurgtråd och sömnad i mänsklig vävnad. Fruktansvärt obehagliga, inte minst för var och en som någonsin blivit sydd. Men ändå räddningen, det helande, utan vars hjälp man vore förlorad.

Samtidigt är det omöjligt att inte associera till taggtrådens knutar och aggressivt utstickande spetsar. Är det verkligen fråga om ihopsydda skarvar som snart naturligt växer ihop? Kan det inte lika gärna vara en taggtrådsförsedd gräns, en linje som vägrar blekas till ett ärr?

Verken ur sviten “Tyg och sten” från 1969 återger avmålade tygstycken på vilka stenar placerats. I all sin dråpliga enkelhet är de ganska fantastiska. Likaså den i samma stil målade “På trasmattan. Afrikansk docka” – aldrig har jag sett en trasmatta så kongenialt avmålad som här. En varp avbildad ovanpå en annan – den bemålade dukens. Trasmattan är lika mycket tyg, trasor och trådar som färg, penseldrag och nyanser.

Lika suveränt som Lenke Rothman under alla år verkar ha behärskat måleritekniken använder hon collaget. Med stor känsla för material, färger och texturer blandar hon silkespapper med tapetvåder och fotografier, siden med tidningspapper och syltburksetiketter. Samt överallt säkerhetsnålar och knappar, spik och svarta stygn.

Ett exempel är “Henri Michaux” från 1979. Mot bakgrund av ett papegojmönstrat tyg är poetens porträtt fastsytt med röd-rosa tråd. Genom Lenke Rothmans försorg är han i collagets form iklädd brokadväst och silverkedjor med berlocker. I liknande stil finns porträtt av Isadora Duncan och Rosa Luxemburg.

Andra material återfinns i collagesviten “I gryningen” från samma period. Genom att använda förstasidor och andra tidningssidor ur Dagens Nyheter (som ju anländer just “i gryningen”) kommenterar hon tidsandan i svensk och internationell politik i slutet av 1970-talet. Och, återigen, satir eller intern konst-humor: “Picasso samlade på tavlor” skriker en rubrik, markerad av konstnären, förnumstigt ut. Jo. Vilken nyhet.

Collaget “Stellan Mörner och Pommactörsten 1945″ från 1978 upplever jag som både kritisk och satirisk. “Stellan Mörner och pengatörsten” kunde titeln lika gärna vara. Då krigets fasor upptog världen (och Lenke Rothman personligen) gjorde konstnärskollegan Mörner i Hemmets journal reklambilder för Pommac med solsken, salta bad och blonda barn.

I den traditionella konsthistoria som så gärna vill kategorisera och fackplacera löper en konstnär som Lenke Rothman uppenbara “risker”. Det faktum att hon både är kvinna och ungersk-judisk Förintelse-överlevare gör henne annorlunda i en svensk konstvärld befolkad av fyrkantiga, folkhemssvenska medelklassmän. Därmed blir lockelsen stark att lägga dessa “outsider-egenskaper” som ett raster över konstnärskapet och tolka vartenda verk som “kvinnligt, intimt och personligt” eller som en “bearbetning av barndomen, minnet av familjen och gaskamrarna”. Sådana tolkningar är naturligtvis förminskande, exotiserande och alienerande. Och platta. Dåliga. Trista.

Katalogen är nästan lika rik och generös som utställningen i sig. Bildmaterialet är omfattande, artiklarna är resonerande och reflekterande. De väjer inte för svåra frågor och placerar inte in Rothman i ovan nämnda tröttsamma kategorier. Tvärtom ifrågasätts sådana tolkningar och diskuteras på ett givande sätt.

Däremot är några av skyltarna på utställningen nog hastigt tillkomna och måhända därför präglade av slarviga formuleringar. Är det exempelvis viktigt att slå fast att Lenke Rothmans konst “är personlig och intim”? Den är ju så mycket annat. Att konstnären blev förälder 1966 lyfts fram – kanske viktigt, men: hade det nämnts om det gällt en manlig konstnär? Författaren Nelly Sachs har blivit författarinna - varför?

Sammantaget innebär utställningen ändå att ett fantastiskt rikt konstnärskap får en fullständig presentation. Först nu! Konsekvensen blir, att svensk konsthistoria måste skrivas om. Varken mer eller mindre.

Linda Fagerström

 

 

Summary of Lenke Rothman lecturing at Konstfack in 2003:

 

Lenke Rothman  – ”Ett konstnärskap – utan konsult”

 

Föredraget bearbetat av Ulla Lind och Kersti Hasselberg

 

Förord

Konstnären Lenke Rothmans besök som föreläsare under 4 dagar, blev en höjdpunkt för alla som planerat och deltagit i dessa återkommande temaveckor. Många studenter bekräftade detsamma under och efter hennes framträdande. Det krävdes dock en del övertalning för att Lenke skulle tackade ja till att föreläsa eller som hon själv ville kalla sitt framträdande “visa bilder och berätta” om sitt liv och konstnärskap. Endast en gång tidigare har hon framträtt på en skola och det var med stor övervinnelse som hon kom till Konstfack. Här mötte hon den största publik hon någonsin talat inför, mest studenter. Snabbt vävdes vi alla in i den innerlighet, värme och humor med vilken hon förmår skildra och kommentera livets och konstnärskapets labyrintiska vägar. Hon bjöd in till en berättelse som aldrig kan ges rättvisa när det återges i en text. Lenke Rothman röst är spröd men stark, liksom hennes egensinniga konstnärliga processer. Här kan vi endast visa några exempel av alla de bilder som hon valde att presentera. Men genom att återger utdrag från hennes eget tal direkt från den inspelning som gjordes under 4 dagar kan förhoppningsvis något förmedlas av hennes gestaltning i ord och bilder. Referenser till böcker av och om Lenke Rothman finns i slutet av artikeln.

 

Britt-Marie Kühlhorn, prefekt på institutionen för bildpedagogik välkomnade:

I Pedagogiska Magasinet (Lärarförbundets månadsmagasin) presenteras i varje nummer ett tema och en temakonstnär. Nummer 4/2001 har temat ”Rasismens rötter” och i det numret var Lenke Rothman konstnär. Jag och många av oss upptäckte Lenke Rothmans bilder här.

Man kan läsa att Lenke Rothman kom till Sverige som 16-åring, strax efter andra världskriget med Röda korsets transport och att hon förlorade hela din familj, utom en bror, i den nazistiska förintelsen och hon vistades länge på sjukhus. Hon var ensam i ett främmande land omgiven av ett språk som hon inte förstod och med ett eget språk, ungerskan, som hon inte kunde använda. Hon bad om tyg och tråd av de terapeuter som fanns på sjukhuset och som egentligen försåg patienterna med olika handarbeten, och hon skrev dagböcker.

Hon bad om vitt tyg, röd tråd och blått tyg till bakgrunden hon ville ha i de bilder hon ville sy – hon ville inte göra handarbeten utan ville sy bilder som skulle skildra sin operation. Nyss berättade hon för mig att det var den första bilden som hon sålde som konstnär. Den köptes av en läkare på sjukhuset och hänger där fortfarande i korridoren.

Vi är väldigt glada över att Lenke Rothman ville komma hit och berätta för oss och visa sina bilder. Hjärtligt välkommen.

 

Lenke Rothman:

 

Förs vill jag anknyta till den föregående programpunkten om Raoul Wallenberg monumentet. Det råkar vara så att jag har gjort Sveriges första minnesmärke av Raoul Wallenberg som finns i Riksdagshuset. Jag kommer att visa bilder av det senare.

 

Jag har formulerat några stolpar inför det jag ska berätta, bland annat några tankar och citat som jag hämtat från vetenskapligt håll och andra håll. Ofta har man undrat om det är möjligt att skildra grymheter och katastrofer och samtidigt bejaka skönheten? Mitt svar är: man överlever inte utan den inre värdigheten som förnedringen vill förinta. Det avgörande i alla sammanhang, som jag aldrig nog kan betona, är att tillvaron är sammansatt. När det gäller sammansattheten börjar vetenskapen stå på min sida, faktiskt. Den säger nu att allt är mer sammansatt än man tidigare trott. Och nu börjar det heta ”brain and heart” , alltså hjärna och hjärta. Att uppmärksamma hjärtats förmåga och betydelse kontra hjärnan -  det har jag länge väntat på. Som  Antoine de St Exupery  skrev: ”Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.”

 

Stjärnor föds ur väldiga moln av gas och stoft. Därför omges unga stjärnor av tjocka stoftmoln. Men inom några hundra miljoner år sugs stoftet upp av större himlakroppar, eller försvinner ut i rymden. Om en medelåders stjärna fortfarande har ett moln omkring sig så beror det på att nytt stoft bildas. Att hopfoga den sönderfallande världen, att läka såren, att aktivera vårt seende och själens kreativa nerver, att om och om igen bryta upp det rutinmässiga seendet och värderingarna, blir alltmer en existentiell nödvändighet.

 

Min mor älskade allt som var vackert. Hon var mästare i att trotsa förföljelser och svåra ekonomiska förhållanden för en familj med åtta små barn. Hon omgav sig med de vackraste handarbeten och knöt rosetter av en viss bredd i mitt och min lillasysters hår. Det har naturligtvis satt sina spår i mitt val av färger, former och avvägningar. I mina arbeten förekommer ofta miniatyrer. Mitt intresse och glädje för miniatyrer leder jag tillbaka till ett litet paraply i miniatyr. Min pappa tillverkade det som sitt första arbete när han lärt sig hur man gör paraplyer. Hans glädjefyllda ansikte, när han höll det en bit ifrån sig och betraktade sitt förstlingsverk, var som en vägvisare för den glädje ett skapat arbete innebär.

 

På 1960-talet satt jag i sanden i Saeby i Danmark och tecknade och målade torkad tång, gräs, rester av bark. Jag tolkade det jag såg som förstelnat liv, som (när) jag målade av stenansikten vid sandstranden i Split i det forna Jugoslavien, liv som jag såg i sten, i ett stycke träbit, i en ilandfluten bräda i Bohuslän, i en sotflaga. Jag ser omkring mig och finner att allt vittnar om liv. Allt vill leva!

 

Jag läser många nya benämningar i samband med nya gångbara konstriktningar. Det kan heta neo-, retro-, remix, sampling, rappning, kontext, interaktivt och många fler – jag har ofta svårt att förstå innebörden. Hellre tänker jag på en fyraårig pojke, som jag hade i en målargrupp för många år sedan, i Bagarmossen där jag bodde. Plötsligt, när denne fyraårige pojke ivrigt höll på och målade, gav han till ett glädjetjut, ropade på mig och sade: ”Titta! Titta! Vilka steg, vilka underliga steg jag gör!” Jag vill gärna låna hans uttryck och säga: Titta vilka underliga steg jag gör! Och vill kanske tillägga: Se vad jag har lagt märke till!

 

Att vidga, pröva och undersöka bildens meddelandemöjligheter har under min långa verksamhet ständigt upptagit mig. Bild är överlägsen orden i och med att vi ser allt på en gång. Inte så underligt att bild utnyttjas till bristningsgränsen, dessvärre inte alltid i goda och konstruktiva syften. När det gäller orden måste vi vänta på nästa och nästa ord för att förstå meningen i det som sägs eller skrivs. Då jag prövat båda uttrycksformerna har jag erfarit att bilden får sin begränsning, dessvärre just på grund av dess ordlöshet, dess tystnad. Men båda uttryckssätten plågar med sina begränsningar och motstånd.

 

Med min speciella bakgrund har jag vid 16 års ålder fått lära mig ett helt nytt språk för att kunna göra mig förstådd. Jag har också fått lära mig att gå på nytt; första gången vid 19 års ålder, andra gången vid 22, eftersom båda gångerna har jag legat två gånger per ett år i gipsvagga och blev opererad i ryggraden för TBC, som var en följd av koncentrationslägrens ”angenäma” behandling. Efter ett års stillaliggande kan man inte utan vidare stiga upp och gå. Och detta efter att jag under ett år, mellan 1944 och 1945, befann mig mindre än en hårsmån från Förintelsen i tre olika koncentrationsläger och i bedövande närhet till det stora kulturspråket som under det året tävlade med att användas i konkurrens med de talrikt beledsagande schäferhundarna. Men jag försöker tro att där, som senare och nu, är endast den konstruktiva, skapande inriktningen, närvaron av ett sådant sinne, som ger en möjlig livstillvänd väg.

 

När jag valde att visa de två verken Kulturklänningen och Kuvösen i Mediarummet på Stora Nygatan var det för att jag länge fascinerats av den stora afrikanska klänningen som jag inhandlade någon gång för länge sedan. Dess vidd och ärmarnas snitt var som vingar och i langettstygnen som höll ihop tygbitarna var det som om själva tiden var insydd i klänningen. På ett mirakulöst sätt kändes den sammanfatta själva tillvaron. Jag sammanförde denna märkliga klänning med konstkorten jag samlat under åren, och som jag satte fast med svarta säkerhetsnålar. Kuvösen ser jag som en mycket sinnrik uppfinning, att genom värme utveckla och rädda liv. Därför lade jag Sveriges Rikes Lag i kuvösen. I denna lagbok finns oerhört viktiga värden inskrivna. Jag ville ge värme för utvecklandet och verkställandet av de i boken inskrivna, livstillvända, demokratiska och kreativa lagar. Värme, som omger ett barn i en kuvös, skulle värma Sveriges Rikes Lag och dess möjligheter.

 

 

Fortsättningsvis följer utdrag från inspelningen av Lenke Rothmans berättelse till de diabilder som hon visade. Hennes kommentarer är härefter också omskrivna som text för att lättare förstås utan bilderna. Styckerubrikerna är vårt försök att tematiskt ordna berättelsen.

 

Historien och minne

 

Några riktlinjer för det ni ser. Jag har aldrig varit inriktad på framtiden och jag är dålig på det fortfarande, så jag är alltid upptagen med det jag gör just nu. Mellan 1945 och 1951, under sex år, var jag huvudsakligen på olika sjukhus och sanatorier, med några få mindre avbrott. Under ett sådant avbrott, det var 1949, bodde jag i ett litet, litet rum uppe på en vind hos en familj i Strängnäs. När jag skulle till mitt rum på vinden fick jag gå genom all möjlig bråte, som man kan samla på en vind. En dag fick jag syn på en känga och ett par små barnskor, precis som de står här på bilden, och då skyndade jag efter mina akvarellfärger och målade av dem bara precis som de stod. Det var en familj som hade små barn. Det har nu i efterhand blivit ännu klarare för mig, att det motivet intresserade mig så mycket eftersom det här var strax efter som jag, för första gången, lärde mig gå på nytt och medvetenheten om alla de små barn som stannade i Auschwitz.

 

Under en av konvalescenttiderna förde jag dagbok på följande vis: jag hade tjockt akvarellpapper och med en tjock stoppnål har jag, som ett slags blindskrift, tecknat in och skrivit in olika skeenden. Jag sydde i pappret och gjorde faktiskt kirurgknutar – jag tänkte att om man kan sy i min egen hud, varför kan man inte sy i papper? Och sedan gick det vidare, så att när jag gör collage så syr jag ihop i stället för att klistra.

 

“Den svarta fyrkanten” måste jag nämna några ord om, eftersom det visade sig att den förekom i mycket viktiga sammanhang i den moderna konsten när man började lämna det föreställande. Men för mig var den ett minne från min barndom. Vi var en judisk familj och ganska så troende och min pappa hade, när han förrättade sin bön, en svart läderkapsel som en troende jude har när han ber sin bön. I den svarta fyrkantiga kapseln finns Guds namn inskrivet på en bit pergament. Jag tog det som en extra kraftkälla och använde den i många olika konstverk, denna fyrkant.

 

Den bild som jag visar nu kräver att man går lite in i de förhållanden som jag har i mitt bagage. Den här kallas ”Regn”. Jag alltid har värjt mig för att mena att jag på något sätt skulle skildra Förintelsen, av den enkla anledningen att det går inte att skildra den, det är bara totalt omöjligt. Det som den innebar saknar ord och det saknar bilder och jag tycker att det är väl att det förhåller sig så, för det är bra att vi inte är tränade i att kunna uttrycka sådana grymheter.

När min mor och de åtta små barnen snabbt skulle stiga ur godsvagnarna i Auschwitz så ösregnade det. Det var spotlights som belyste virrvarret och köer och skrik och skall av schäferhundar och man skulle bara vidare och vidare och fort, fort. Jag var så fruktansvärt skräckslagen – vad är det här för mardrömsställe? Inte ens i mardrömmen hade man varit med om något liknande. Då kunde jag inget annat göra än att mumla en bön som ungefär motsvarar Fader Vår och mumla den hela den väg som jag hade att vandra. Och så finns det där sotet över bönen som skorstenarna spottade ut i Auschwitz dagligen, dag och natt. De vita och svarta bokstäverna  är det hebreiska alfabetet och det liksom regnar ner så som regnet öste ner där.

 

Bild 1: Regn, tempera 1963, 74 x 92

 

En fortsättning på den första kvällen skildras i målningen som jag kallar för ”Är rädd”  Den är målad 1962 och ”Regn” 1963. Här försökte jag skildra den flickan som är rädd, och den upplevelse jag hade var att tandraderna liksom hoppade innanför munnen av förskräckelse över vart man hamnat. Jag slets, det vill säga jag tog redan ett steg dit min mamma och småbarnen anvisades och jag tog ett steg för att följa efter dem, då den beryktade läkaren som sorterade människor  fick ett infall och han drog mig tillbaka och kastade mig åt andra hållet. Jag fick inte ens vända mig om och se vart de andra tog vägen. Han visste vad han gjorde, men det visste inte jag – då.

 

En bild kallar jag ”Kristus i gaskammaren” från 1962. Jag har funderat över var Kristus som är kärlekens gud befann sig när de så kallade kristna – för de menade sig vara kristna – i Auschwitz firade  jul och sjöng Heilige Nacht samtidigt som de förintade allt från ofödda till mycket gamla människor. Då fick jag för mig att Kristus kom in i gaskammaren efteråt, när det var tomt därinne, men på det gråa cementgolvet fanns spår efter barnens fötter.

 

En bräda som jag hittade i Bohuslän tyckte jag redan talade om för mig allting som jag bar inom mig. Jag bara lade till en mycket enkla ekvation (åtta vita streck över en vit linje och två streck under) och blev förskräckt över att så här enkelt är det, att av tio personer finns det två kvar efter Förintelsen. En bror som var närmast mig i ålder blev på samma sätt avskild från småbarnen. Han var alltså ett är yngre än jag. Jag var femton, han var knappt fjorton år. Och på mirakulösa vägar har vi två överlevt det som egentligen är ofattbart att man har kunnat överleva. I den röda fyrkanten finns ett hebreiskt R, för Rothman. Den är också från 1962.

 

Från 1968 har jag en bild av ett verk som jag kallar ”Ett gammalt fönster”. Säkerhetsnålarna och att sy har följt genom mitt arbete från ganska tidigt. Jag upplevde det som om det här håller ihop den sönderfallande tillvaron och jag kan inte hjälpa att det senare blev modernt med säkerhetsnålar i näsa och öra och mage och mun – där har jag blivit missförstådd, men så har jag inte tänkt mig det. Men allt man gör lämnar spår, det är bara så. Ibland på ett konstruktivt sätt, ibland tolkas det lite hur som..

 

Vardag och minne

 

Jag har en stor svit som jag kallar ” Spår av dagar”. Det finns fyrtio – femtio olika varianter. Jag tog gamla syltetiketter där jag stämplade dagen då jag gjorde bilderna.

På en av bilderna inramar syltetiketterna en blårutig flickklänning. Kläder och klädesplagg har alltid spelat så stor roll för mig. Jag har försökt komma underfund med varför. Delvis så kom jag på att det är egendomligt att jag minns min mammas och min systers tyger. Vi var två flickor och sex pojkar av de åtta barnen och jag minns våra tyger och klänningar och snitt och mönster nästan bättre än jag kan minnas ansiktena. Och just i Auschwitz, då de tog allting ifrån en, när de tog ens kläder så var det faktiskt så att jag upplevde att klädesplaggen är lite som en andra hud för oss samtidigt som det ligger något av en mänsklig existens och tillvaro i kläderna. För när man stod där naken och fick någon trasbit tilldelad som jag fick, och jag inte visste inte hur jag skulle sno den eller var jag helst skulle vara bar, så fick kläderna en verkligt djup betydelse.

 

På en utställning i New York 1981 visade jag ”Barnskjorta” från 1967. Direktören för Human Rights of  New York City inköpte den, han ville absolut ha den. En annan skjorta, ”Den nyföddas skjorta”  är från 1977 och finns i en privatsamling i Stockholm. Jag började bränna, egentligen först för att jag tyckte att den sepiafärg som jag fick när jag brände var så mycket bättre än Beckers sepiatub. Så det var rätt avgörande. Men sedan märker man att vad man än gör så har det flera olika skikt, helt enkelt. Det brända har ju också ett budskap och jag kunde tänka att varje gång ett barn föds är det som det föds redan med en bränd skjorta.

 

Bild 2 den nyfödda skjortan, 1977, blandteknik

 

Ett verk från 1978 kallade jag ”Testamente”. Jag hittade en liten bunt tyg som blev kvar efter att en klänning syddes och när jag fick den i handen så tänkte jag: Ja, det här är väl vad man lämnar efter sig, en liten rest av tygbitar. Det är ett testamente.

Det är märkligt hur bilder kommer till ibland, för mig åtminstone. Ibland händer det naturligtvis att jag får syn på någonting men lika ofta också att någon säger någonting som öppnar liksom en källåder. En gång så var jag inne i en guldsmedsaffär och tittade på en ring, som jag prövade. Då sade expediten: ”Ja, den här ringen skulle passa er”. Jag tyckte det lät så egendomligt, hur visste hon att den skulle passa mig? Då gjorde jag målningen som jag kallade ”Den här ringen skulle passa er”.

 

I ett verk från 1965 som jag kallar  ”Maskrosor” finns en bård av mönster nertill. Det är också ett barndomsminne. I småskolans första klass i den lilla ungerska staden cirka hundra kilometer från Budapest, där hade läraren den goda idén att varje uppgift skulle avslutas med något som jag översätter från ungerska till radmönster eller mönsterrad. Det använde jag under en period så att en bild var inte avslutad förrän jag gjort en sådan avslutande bård.

”Vid en bordskant där jag satt” är namnet på en annan målning som återigen skildrar ett verkligt minne. Det var så att av alla dessa vackra handarbeten som fanns i vårt hem så fanns det en vit duk med svarta korsstygnsmönster. När jag satt vid bordet så brukade jag känna med fingrarna på de här upphöjda svarta korsstygnen. Att den duken och bordet och alltihopa gick upp i rök är ju antytt här (i målningen), i sanningens namn.

 

Bild 3 Vid en bordskant där jag satt, 1954, tempera, grundad duk, sytt mönster

 

Tid  och minne

I ett antikvariat hittade jag gamla Hemmets Journal från 1944. I ett collage från 1978 ”Om Pommactörsten” ställde jag samman min belägenhet då, när tidningen gjordes, och den stora konstnären X:et Ericson, som gör reklam för Pommac medan jag försökte att överleva. Collaget är ett omslag, fram och baksida, av Hemmets Journal sytt på ett blått tyg. Ett foto är fästat med säkerhetsnålar på tidningen. Det är en närbild på mig själv från 1945 där jag ser lite fyllig ut därför att jag hade vatten i lungorna och tjock vadd inlindad i gasväv som jag bar runt mig. Det var i Bergen Belsen innan vi skulle föras till Sverige. De allierade gav oss något slags identitetskort, där det står att detta är inte ett pass utan man fick det för att man lättare ska hitta hem. Det man inte hade fått besked om det var var det där hemmet var någonstans. Identitetskortet är också fastnålat över fotot.

 

Tid har alltid intresserat mig och upptagit mig. Dels räcker den aldrig, och det är redan tillräckligt för att man ska undra vad man ska göra med den. Dels är det olika typer av tid. Visst var dagarna väldigt långa när man var tvungen att ligga ett år i gipsvagga på sjukhus och sedan göra om det igen, så det är så relativt med tid, men det upptar mig. 1981 var jag  stipendiat som svensk konstnär i New York. På Long Island City så hittade jag på Canal Street en urtavla, utan siffror och visare, men den köpte jag ändå för jag tyckte det var ungefär så man ville ha det.

Jag hade också en dröm: det var en liten korg och tiden var i korgen, och det som gjorde mig så förfärad var att den där lilla gröna vätskan som skulle föreställa tiden var så erbarmligt lite. Det är en bild från 1974.

Från en stor svit, ”Vallmo och tid”, har jag till och med sytt in ett riktigt  armbandsur för att betona tiden. Den kom till i Sveaborg i Finland, där jag ställde ut och hade en ateljé som jag arbetade i. Där beundrade jag dagligen några oerhört stora, fantastiska röda vallmoblommor. När jag kom förbi på kvällen vad de borta men på morgonen var de där igen – det var lite trösterikt. Detta var 1989.

 

/…Här visade hon flera exempel på temat tid med korta kommentarer – t.ex. bilden ”Livets nödtorft och drömmarnas konsekvenser med Moses ”…/

 

Jag har, kanske som en följd av det här intresset för hur man ska skildra tid, gjort en stor svit akvareller från 1991 som jag kallar ”Dag för dag”. I dem har jag sytt in olika saker som upptog mig eller som jag fick syn på. Bland annat en klocka igen.

Just i Finland byggde de om och renoverade gamla hus från den ryska tiden. Där kom fram en del gamla tapeter som jag tyckte var spännande, och en del gamla trädetaljer. Så en av bilderna kallar jag ”Från det gamla huset”, från 1987.

 

Den här kallar jag för ”Läget” – och här har jag förresten använt urtavlan (utan visare) från Canal Street, det hade jag glömt! Jag har ofta arbetat med något som bildar liksom en skärm mellan mig och det som finns bortom. Jag menar att vi bara ser en liten del av vad som finns kring oss, och i tillvaron. Vi får syn på bara en så oerhört liten del av det. Eller som den gamla judiska mystikens tolkning av tillvaron som en innersta kärna och många skal: ”Skal över skal blev skapat, skal som kärna för nästa är”. Detta har jag försökt gestalta på olika sätt.

 

Kombinationer och minne

Något jag kallar ”Bordet från Nürnberg” finns i Göteborgs Konstmuseum. De köpte in den när jag ställde ut i Göteborgs Konsthall. Bordet kommer från Nürnberg, med en marmorskiva, och inunder har den något egendomligt, ett glasvitrinskåp. Eftersom bordet kommer från Nürnberg så fyllde jag skåpet med brända papper och tygbitar och sot. Ovanpå var det något märkligt som jag hittade i Helsingfors. Det är stenar ombundna med näver och snören. Kanske har de använts i något sammanhang, till fiske eller något, men jag tyckte de var så magiska. När jag kom hem lade jag dem bara på bordet så som det ser ut nu. Då tyckte jag att nu var detta ett komplett bord från Nürnberg. Det är från 1986.

 

En annan sak kallar jag för ”I drömmen”. Det kanske är av intresse ändå att jag nämner hur olika saker och ting kommer till. Det är en miniatyrsäng, som är ganska fantastisk och är en kopia av en riktig säng. Den hittade jag i Budapest i samband med att jag ställde ut där på Ernst-museum, och bar den i mitt knä på flygplanet hem. Det lilla dockhuvudet fann jag hos en kvinna som lagade dockor i Budapest. Det ligger på en tennbit som jag hittade i London. Den lilla duniga ankan, eller vad det är, såg jag i Östersund högt upp på en hylla i en diversehandel. Jag frågade om den var möjlig att inhandla. Då skrattade handelsmannen: ”Vill du ha denna dammiga lilla kyckling, den har aldrig någon brytt sig om. Den har funnits här så länge affären funnits och det är länge”.  Och plötsligt så stämmer det, att de hör ihop – en sak från Budapest, en annan från London, en tredje från Östersund – och de bildar ett helt och är ”I drömmen”.

 

Det här verket är ”Ett sammanträde”, kan ni tänka er? En del är från  en djuraffär. Jag var så fascinerad av trådkonstruktionen. Det visade sig att man har den för att frakta katter i. Jag hade redan ett litet kranium som jag använt för att teckna av, ett fågelkranium. Det satte jag fast mot en liten träbit och så lade jag in det i denna egendomliga trådlåda och så tänkte jag att det är exakt som det känns på ett sammanträde – att ens huvud blir som ett knappnålshuvud. Den har jag förblivit nöjd med ända sedan 1979.

 

Bild 4. “Ett sammanträffande”

 

Jag vill tala om några av alla de otaliga ansikten som jag gjort, t.ex. i  bränt i tyg. Jag har en stor svit där vissa är gjorda i spinnakerväv. Det började så att en god vän till mig bjöd in mig och min son, som var mycket liten då, till sig och sina små flickor för att göra batik. Jag blev så fascinerad av hur spännande det var med de inknutna sakerna. När det sedan blev batik var det inte alls lika spännande. Så jag satte igång en våldsam svit eller serie med olika inbundna saker, vadhelst jag fick tag i, som exempelvis min sons leksaker till mun eller öga. Vid ett tillfälle då jag hade långt hår, hade jag ett älsklingshårspänne. Jag letade överallt efter det men kunde inte hitta det, tills jag en dag fick se att jag hade satt in det som mun i ett av de här ansiktena. Det var i plastpåsar och tyg som jag knöt in de här uttrycken och jag var så förvånad över att uttrycken kunde bli så varierande. De såg ut som personligheter med en gång. Och som vanligt, tycker jag, såg de med förebråelse på mig: Varför har du inte gjort oss tidigare? Ungefär så gör de.

 

I ett av mina samarbeten med handarbetets Vänner gjorde jag en svit på fjorton sydda väggtidningar. En dag kom min son hem och hade sin handarbetsbok med sig. Då var det exakt så här det stod: ”Raka vägen. Börja här!” Det tyckte jag var en sådan bra anvisning, så jag gjorde så och det blev en väggtidning. Ett annat motiv kom från en barnteckning, som jag ofta tycker är så gripande i sin självklarhet. Den här lilla figuren har inga ben, inga händer, inga fötter, men den ÄR. Så jag skrev dit åtta gånger ”Jag är!”

På en av väggtidningarna står ett uttryck: ”Av tyg är du kommen”. Jag tycker att det täcker mer än ”Av jord är du kommen”.

En dag satt det två damer bakom mig i en buss. Så hör jag hur den ena säger till den andra: ”Nu skulle vi stiga av”. Då säger den andra ”Ja, vi skulle ha kunnat stiga av”. Den situationen är ju ganska adekvat i många sammanhang och blev en text på en av väggtidningarna. Idén till att göra väggtidningar fick jag från de kinesiska väggtidningarna. Jag tänkte att jag måste pröva att göra sydda väggtidningar. På en skrev jag: ”Det gäller att frilägga den angelägna röst som talar” och jag satte på en stämpel som sade ”Brådskande!”. På en annan finns en snögubbe som sade: ”Ensam? Tyvärr, det går inte över.”  Så texterna är ofta lite i samklang med bilderna eller också i motsats till dem och de kan vara politiska eller filosofiska, lite olika. På en finns idolen John Lennon som säger ”Imagine all the people”.

 

Också fåglar kom att betyda så mycket för mig. När jag var liten så berättade min pappa att när han var en liten pojke på väg till skolan så kom en fågel flygande och frågade honom ”vart är du på väg, lille pojke?” Och han svarade ”jag är på väg till skolan”. ”Bra, bra” sade fågeln, ”gå och lär dig, pojke” och så flög fågeln bort. Ni anar inte vilken rikedom och tillgång denna berättelse var för mig under det året i koncentrationslägret, då de bara skrek och skrek och skrek, samtidigt som man hela tiden var utsatt för att vad blir nästa steg som de gör med en. Men jag kunde eliminera det där skriket för jag väntade på en fågel som skulle tala till mig. Jag tänkte att om en fågel har kunnat tala till min pappa så kan den tala till mig också, och berätta var de andra är. Så att jag har många gånger tänkt att man talar om fattigdom, man talar om rikedom , man talar om allt man köpa för pengar, men det som inte går att köpa för pengar, de värden som lagras och läggs inom en, det är det som kommer att vara den största tillgången. Man kan aldrig veta vilka situationer eller utsattheter man hamnar i. Det har jag upplevt, när de tog allt ifrån en, så länge som de inte dödade en så hade man den rikedom som man bar inom sig. Det var det avgörande, att ha det kvar.

 

En bild som hänger i Regeringsbyggnadens entréhall vid Tegelbacken kallar jag ”Kring en röd stuga”. 1968 gjorde jag en målning och sedan fick jag en fantastisk beställning av Statens Konstråd 1970. Handarbetets Vänner vävde upp bilden i samarbete med mig och två flickor höll på med den nästan två år. Målningen gjorde jag i Tranås, där vi hyrde en stuga över sommaren 1968. Då var det oroligheter och uppror här och utomlands, men varubilen kom med jämna mellanrum därute på landet.

På samma sätt blev det en vävnad av bilden ”Regn”. Arkitekten Sven Ivan Lind ritade det nya begravningskapellet för mosaiska församlingen i Enskede. När han såg ”Regn” på min utställning på Konstakademin  så sade han att det här måste bli en vävnad, den här ville han ha i kapellet. Så kom den till.

 

Med Handarbetets Vänner gjorde vi också en svit vävnader som ursprungligen var collage i en bok till hyllning av Nelly Sachs. Hon var en god vän till mig och hon fick så småningom Nobelpriset. Till hennes 70-årsdag gav det stora tyska förlaget  Zuhrkamp ut en hyllningsbok till henne och collagen blev de enda bilderna i boken. När Edna Martin på Handarbetets Vänner såg dem sade hon att de här är redan vävnader så dem ska vi göra. De har varit utställda på många olika ställen och är nu lyckligen placerad i Johan Celsings  nya byggnad för Nobelforum vid Karolinska Institutet. Där hänger de utomordentligt fint i en stor sal, där de för övrigt beslutar om Nobelpriset i kemi.

 

 

 Installationer

 

1981 i New York gjorde jag något, som man då inte hade namn för, men som senare kom att kallas för installation. En liten spetsdockklänning hade jag med mig från Sverige och handarbeten, men resten plockade jag ihop i textilkvarteren i New York. Där slängdes enorma mängder varje kväll av sådant som blev över när de tillverkade sina kläder. Jag blev så fascinerad av ett gult band som jag drog och drog ur en djup container, det ville aldrig ta slut. Med detta gula band har jag bundit samman hela bildverket, installationen, som sträckte sig över två hela väggar i ateljén.

 

Ett arbete som jag gjorde i Malmö Konsthall kallade jag för ”Föreställningen”. Med mig från Budapest hade jag en porslinsharen, och  jag fick idén till ”Föreställningen” när de bytte ut stolarna här på Operan i Stockholm, och kastade de gamla. Jag tyckte det var så fint med den röda sammetssitsen. Det var urtungt, men jag bar hem en stol och så blev ”Föreställningen” till. Jag gjorde också en version i Göteborgs Konsthall.

 

Ett sent arbete från 1999 som jag kallar ”När freden kom” ställde jag ut år 2000 i Bror Hjorts Hus i Uppsala. Den blev inköpt till Riksdagshuset. Underlaget till den var en gammal Veckojournal som jag fick tag i, där det stod om när freden kom och där var bilder av massor med människor i glädjeyra på ett stort torg.

Riksdagshuset för oss tillbaks till mitt minnesmärke för Raoul Wallenberg . Jag vill bara säga att uppgiften var monumentalt omöjlig av den anledningen att den är för Sveriges Riksdag, och där har man monument och minnesmärken bara över avlidna personer. Där skulle det inte vara någonting som ett porträtt eller någon bild av Raoul Wallenberg eftersom man än idag inte har kunnat bevisa att han är avliden. Dessutom blev jag  hänvisad till en plats som är ett mycket centralt genomgångsrum, alla som går till plenisalen går igenom där. Men var någonstans? En vägg var full med fönster, och dem kunde jag inte ta bort. Sedan var det jättestora målningar på väggarna. Så där ville jag inte göra det. Den plats som det blev, det var i ett hörn. Då tänkte jag så här; det här kallar jag för ”Att minnas den goda gärningen”. Där finns ett stort missförstånd. Raoul Wallenberg räddade människor från den död som annars säkert skulle vänta på dem. Detta missförstånd kommer aldrig i dagen, att man ska hylla hans gärning för att han var en av dem – det finns några andra också – men han gick ett steg längre i sin iver att rädda människor från en säker död. Hur skulle jag lösa detta, det var något abstrakt som måste uttryckas konkret. Då åkte jag återigen till Budapest, för det var där han gjorde sin gärning. Jag sökte upp de skyddade husen som han hade ordnat för se till att människor därifrån inte skulle transporteras bort. Utanför dessa hus plockade jag små stenar som jag kände igen från min barndom, jag kunde urskilja vilka som var från 1940-talet och inte de nya, moderna. Ännu visste jag inte hur jag skulle använda dem, men jag tog dem med mig. Sedan ville jag ha åtta ljusstakar, det är klart att det måste bli åtta för mig. Det råkar också vara evighetstecknet om man vänder på åttan. Men åtta är en siffra som är personlig men också allmängiltig, kanske man kan säga. Då sökte jag genom hela staden efter ljusstakar som påminner om 1940-talet, inte några moderna, och jag hittade sex stycken. Sedan måste jag resa tillbaka till Stockholm. Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt för jag måste ju ha två till, men på väg ut till flygplatsen fanns en stor loppmarknad och där hittade jag de sista två, så att jag fick åtta ljusstakar. Sedan här i Sverige åkte jag till Uppsala Universitetsbibliotek och letade i akterna och hittade en av de ytterst få rapporterna som var underskrivna och sända av Wallenberg direkt. Den har jag sedan komponerat så att där är ett utdrag ur hans rapport med hans ytterst läsliga namnteckning. Så placerade jag de små stenarna och ljusstakarna. Jag frågade hans syster Ninna Lagergren om hon hade något som jag kunde få använda som hade direkt tillhört honom. Hon hade hans almanacka från 1944 men den hade jag inte hjärta att ta ifrån henne. Jag lät en italiensk bokbindare här i Stockholm göra en kopia som man nästan inte kunde skilja från originalet, och så lade jag den på stenarna. I den almanackan fanns ju anteckningar om möten med Eichman och Horty, och det var helt otroligt att ha den almanackan i handen.

 

Ett annat och mycket tyngre verk, utgör närmast en kontrast mot att hylla Wallenberg. Man har sagt att det är klart att mina bilder innehåller något om Förintelsen. När jag skulle välja ut bilder till den stora konstboken, 1995 tror jag det var, blev jag varse att varför har jag inte gjort någonting som verkligen påminner om det ohyggliga stället Auschwitz? Som i en feber började jag vilja gestalta, men hur skulle jag göra ett minnesmärke över Auschwitz? För det här minnesmärkets skull gjorde jag det som jag aldrig trott att jag skulle orka, jag åkte tillbaka till Auschwitz för att söka ett svar på hur jag skulle kunna göra ett verk därifrån. Jag hade med mig en underbar person, en ung och mycket begåvad skulptör som heter Per Hüttner. Jag frågade om han vilje följa med mig, för jag trodde att det kunde bli fråga om en avgjutning av spåren. Han och min son och sonhustru och det lilla barnbarnet, som då var tre-fyra år, följde med. Vi gjorde en avgjutning av ett stycke spår, därför att inte ens jag som var där 1944 har förstått den sataniska, arkitektoniskt uttänkta planeringen av det där förgörande stället. Att spåren slutade bara en mycket, mycket kort bit innan gaskamrarna, så  de som skulle dit visste inte vart de gick de få stegen de hade att gå till gaskamrarna.

Jag hade också med mig en väska full med saker för jag föreställde mig bara att i den oerhörda brådskan, mörkret, regnet, skriken som var när man skulle lämna godsvagnarna, kunde någon ha tappat någonting på spåret, så jag ville se hur det skulle fungera när jag kastade ut saker på spåret där. Jag hade med den här bollen, som tillhört min son, det var det enda som jag tyckte fungerade, att ett barn kan ha tappet sin boll på väg till gaskammaren. Det är gjutet i brons, ett oerhört mästerverk för man känner de olika materialen. Man känner stenarna, man känner bjälkarna och spåren och allt är ändå i brons. Jag var med hos Bergmans konstgjuteri för att få fram den ciselering, den färg som jag ville ha, och jag är mycket nöjd med resultatet. Sedan är det en lång smärtsam historia, det började på Etnografiska museet, sedan gick den till Historiska museet, där jag nyligen hade en stor utställning, och nu är den i bästa fall på väg till Göteborgs Konstmuseum. Man har inte plats för den.

 

Bild 5.  Minnesmärke över Auschwitz.

 

Avslutningsvis något jag gjorde från Kulturhuvudstadsåret 1998. Jag hade turen att möta den stora humanisten, som vi alla kan vara glada över, fast han får utstå så mycket kritik,  länspolismästare Gunno Gunnmo. Jag sade till honom att ingen hade frågat mig om vad jag kan göra för Kulturhuvudstadsåret. Han sade att han också ville att vi inom polisen gör någonting. Jag sade att det här passar mig utmärkt, jag vill gärna göra något med polisen inför Kulturhuvudstadsåret. Han sade att vi bestämmer bara en tid, så kan vi se vad vi kan göra. Han tog fram Sveriges Rikes Lag, det var där jag först blev bekant med den, öppnade den och sade: det du säger står redan här, det är bara så få som tänker på det. Om kreativiteten, om humanismen. Konstverket jag gjorde kallade jag ”Att slå vakt”. Jag bad att få de mest beväpnade poliserna som ska stå och hålla vakt. Ni ska snart få se vad de vaktade där; inne i en plexiglaslåda på ett podium. De var poliser från insatsstyrkan och de hade på sig allt vad de ska ha i vapenväg. Jag var så gripen av deras allvar och nästan glädje över att få den här uppgiften. De blev tvungna att ge sig iväg lite i förtid för att ingripa som insatsstyrka i någon situation. Det var jättefina killar, och Gunno Gunnmo är en stor humanist. Jag ville värna om det som man tycker inte är värdefullt, det som man kastar, det som vi inte behöver vara rädda om, det som ett barn har gjort. Min son, som hade massor av leksaker, tog ändå och drog en röd tråd, ett bit garn, genom en liten tygbit som han hittade. Jag ville att polisen skulle vakta denna lilla tygbit, det lilla skapade stycket med tråd som ett barn har gjort, som om det var den dyrbaraste lilla juvelen, som om det var riksregalierna, för att vi ska förstå hur vi måste slå vakt om det som man försmår hela tiden.

 

Bild 6.  “Att slå vakt”